Tomorrow is D-day!
Förlåt att det varit lite klent med uppdaterande här men jag har haft fullt upp! Hela veckan har bestått av träning direkt efter jobbet och när jag sedan vid niosnåret kommer hem proppar jag i mig sen middag för att sedan somna på soffa. Men nu är vi snart där, för imorgon är det D-day och danstävling! Låt oss hoppas att träningen hunnit ge lite resultat när det är dags för mig att efter fem år återigen stå på tävlingsgolvet. Tur att jag har en stadig parter att hålla mig i när knäna ger vika..
Näe nu lär jag jobba på lite innan jag blir alldeles för nervös över att prata om det här! Bara en liten detalj som saknas också.. I eftermiddag blir det sistaminutenshopping av tävlingskläder! Önska mig lycka till!!
Att vara sambo
Jag och min älskling valde att flytta ihop efter att vi varit tillsammans i bara sex månader. Det var lite slumpen som avgjorde att det blev så samtidigt som vi båda kände att det var precis det vi ville och det inföll sig helt naturligt. Jag har alltid tidigare förespråkat att man ska ta det lugnt in i förhållanden och lära känna varann ordentligt så man inte förhastar sig in i något. Men helt plötsligt var det omöjligt då jag efter väldigt kort tid ville vara med honom dag som natt och hela tiden och när man inser att den andra känner precis likadant finns det ingen anledning att bromsa bara för sakens skull. Så då tänkte jag att det går ju lika bra att lära känna varandra längs vägen.
Ett exempel:
Vad jag inte visste innan var att båda jag och bf bygger klädhögar. Eller, jag visste ju att jag gjorde det men inte att han är likadan. Så fort vi använt något plagg så läggs det på hög på golvet istället för att hängas upp direkt.
Resultat:
+ Ingen av oss bråkar med den andra om att det ligger kläder överallt eftersom båda är lika skyldiga.
- Hela lägenheten av full av klädhögar som ingen av oss brådskar med att plocka upp.
Exempel som det ovan finns det många av. Man kommer lixom på längs vägen att såhär funkar vi samtidigt som jag måste säga att det är en fördel att lära känna varann såhär direkt. Då slipper hela förhållandet "ändras" när man efter flera år tillsammans bestämmer sig för att bo ihop.
Jag menar vad gör det att det ligger en stor klädhög på golvet när ens älskling möter en i hallen efter en lång arbetsdag, bäddar ner en i soffan och lagar mat åt en medan man får prata av sig om allt som hänt under dagen. Det finns inget bättre.
Så från att förespråka ta det lugnt och känn efter så förespråkar jag nu "känn efter och kör bara!".
Jag är ju en levande gps!
Igår skulle jag på möte på en annan liten ort här i Värmland direkt efter att jag slutat på den lilla ort jag jobbar på nu. Jag fick beskrivet för mig en genväg som var kurvig och halkig men som skulle leda mig snabbast fram istället för att köra runt på de stora vägarna.
Nöjd som få hittade jag snabbt den avfarten jag skulle ta. Jag poppade radion på högsta volym och koncentrerade mig på att hålla mig kvar på den kurviga hala vägen. Och rätt som det är kommer jag inte alls fram till målet utan kommer fram i en annan ort åt helt fel håll. Vad f-n hände??
Därifrån kunde jag iallafall lokalisera mig ut på motorvägen och köra den stora omvägen så jag kom fram en hel minut innan mötet började.
Dans är kärlek!
Så igår stod jag där och fnissade generat för mig själv när jag spanade in kursledaren och sen kom på att "ja, jag får faktiskt följa med den här underbara killen hem, för han är min, bara min". Sneglade lite på övriga kursdeltagare och tänkte "Suckers, ni har inte en chans!".
Tänk så mycket som kan hända på ett år! Om jag vetat där och då för ett år sedan vad en lindykurs skulle innebära för mig hade jag nog redan då stått och flinat för mig själv!
Är det typiskt 80:talister?
Jag vill redan vidare. Trodde att jag skulle tycka det var skönt med trygghet och lite stabilitet men det börjar redan krypa i mig. Jag vill mera och jag vill inte fastna. Är det typiskt vår generation? Vi nöjer oss inte med den vardag våra föräldrar haft, samma jobb i 20 år dag ut och dag in. Jag har haft samma jobb nu i fyra månader och känner redan att det börjar bli lite stressigt. Är det det här jag vill? Hur tar jag mig vidare? Vart hittar jag drömjobbet?
Jag hoppas att eftermiddagens utbildning ska ge mig lite kött på benen och känna riktningen igen!
Om en vecka!
Väntar en panghelg med de här brudarna i Göteborg!
Längtar!
Stormy Weather!
Risk kontra avkastning:
Ju högre risk du tar, desto större chans har du till utdelning. Men det finns också risk för djupa nedgångar.
Är du däremot lågrisktagare får du en mer jämn kurva, inte så stora fall men inte heller några höga vinster.
Hmm hur jag än vrider och vänder på det kommer jag fram till att jag föredrar att ta risker. Annars ser allting likadant ut hela tiden. Kanske det ultimata för vissa, men inte för mig. Jag föredrar när det är storm.
Man ska inte inbilla sig någonting!
Hur man än gör så blir det fel ändå!
Trött morgon!
Imorse var jag lite sen till jobbet, bara för att upptäcka att jag var helt ensam på kontoret en halvtimme när jag kom fram. Känner ni då, vad skönt med lite lugnt och ro på kontoret (visserligen), eller tänker ni som jag "fan jag hade kunnat sova en halvtimme till utan att någon märkt det!".
Just nu saknar jag den här puman! Vi brukar inleda våra ensamma mornar på jobbet med att snacka skit över nätet från varsitt håll i landet. Likaså idag med en kopp kaffe i handen. Häromdagen när jag skulle förklara att jag var snorig råka jag snubbla lite på tangenterna, "Jag är fortfarande lite snorrig men annars är det bra". Så ni förstår, det lixom förgyller dagen lite när man får prata av sig!
Sådär nu fick jag avreagera mig
Fy vad vissa människor irriterar mig!!!
Puss på er som är fina!
Min nya bil!
Glömde ju berätta att jag avslutade 2010 med att köpa en ny bil!
Och såhär ser den ut även om det inte är bilen på bilden
2010:
Jobb - check
Sambo - check
Bil - check
Vuxenpoäng?
2011:
?
Varför sjuk när man vill/måste vara frisk?
Måndag: Mja lite halvkrasslig, kanske bäst att inte träna
Tisdag: Hmm proppa i sig c-vitamin för att motarbeta förkylningen
Onsdag: Wawabooom, huvudvärk, halsont och rinnande näsa.
Tack för det 2011!!
Är på jobbet iallafall idag eftersom dte bara är halvdag och jag får vara ledig imorn!
Så om bara några timmar får jag åka hem och bädda ner mig hos älsklingen som också är sjukling!
Sen ska vi bli friska på ett naffs så vi kan träna igen!
Som alla andra...
Sitter jag och ser tillbaka på året som gått och gör upp planer för det kommande!
Visst är det inte fantastiskt underhållande att läsa sina gamla inlägg från ett år tidigare?
Det första jag kunde konstatera var vilken aktiv och duktig bloggare jag var då, vilket måste innebära att jag fått helt andra prioriteringar sedan dess. Inte det att jag inte har tid att skriva, jag har ofta tid att skriva från jobbet. Men jag saknar lixom att inte kunna lägga upp bilder härifrån!
Lösning: Köpa Iphone och börja mobilblogga?
För ett år sedan ville jag inleda året med massa träning,
men stoppades av en lätt förkylning.
Likaså är det nu.
Dessutom har min älskade sambo gjort en grej som gör att jag lär puscha mig själv lite.
Desto större motivation får man då till att kicka igång träningen igen!
Ibland behöver man en spark i baken och lite hjälp på traven.
Jag gillar att min älskling sparkar mig i baken! Vi är lixom ett lag.
Däremot hindrade det mig inte från att ligga sömnlös hela natten av nervositet!
